nolltjugioett

Livet är en fest.

Livet är allvar.

 

Man får nog välja som det bäst behagar.

När man är trött in till själen så kan man skylla på vädret.

Mörkret och kylan.

 

Januari har alltid varit en ganska dyster månad.

Det känns i kroppen efter december som är full av både fest och allvar.

Det känns för man plötsligt blir medveten om sakerna som man inte hann göra under det gågna året.

 

Februari ger mig inte mycket mera än så heller utan det är mars som kastar en gnutta hopp över trötta axlar.

Det här med att komma bort, åka iväg och vila blev en längtan när det nya året började.

Tunga nätter, jobbiga dagar utan ork.

 

MEN!

Här finns et tvackert men, ett men som bara en man kan förstå.

Kanske är jag inte den man jag vill vara än.

Men åldern har inte bara fört med sig gråa hår och en längtan efter lugna stränder.

Med åldern kommer det där som man kallar vishet och precis som Richard Pryor sa:

Ain't no young wise men, they dead as a mutherfucker!

 

I mitt men finns det faktum att ALLT och precis allt har ett slut.

Likaså är det med jobiga tider.

Som liten inser man inte det.

Sorg kan stanna länge och den håller tillbaka en, man tror att aldrig är absolut, evig och oslagbart.

Men aldrig finns inte.

Det är ett ord som kan vara så dåligt.

Dvs om man inte använder den till sin fördel.

Dvs om man inte inser innebörden av dess negativa mening och om man låter den ta över på ett mörkt sätt.

 

Jo, jag har sovit dåligt, saknat förlorad kärlek och drömt om saker, ting och platser jag inte kan nå ännu.

Jag har tänkt tills mina väggar ramlat in och jag har gömt mig i min ensamhet.

Men gör vi inte alla så ibland?

Bakom alla bilder på god mat, glada statusar och partybilder så måste väl även en dag ta slut och du, precis som jag funderar, drömmer, saknar och vill bort?

Kanske är du där alla en gång har varit, nere i mörker med ALDRIG och annat negativt som dränker dig sakta?

 

Livet.

Är alvarligt.

Men det kan vara festligt.

SÅ LÄNGE MAN ALDRIG GER UPP!

Att börja om.
Helt och hållet nollställa.

Mitt huvud är trött och trots att jag mår bra, är glad och allt det där som vi vill bara så tynger känslan av något förlorat mina axlar.
Men sanningen är att det ska göra ont, det ska vara jobbigt och det ska kännas.
Om så inte vore fallet kan inte saknade av det som avslutades ha betytt något.
Men det gjorde det.

Jag tänker på min verksamhet som jag kämpade så hårt för.
Jag tänker på mitt ex som jag väntade så länge på, saknade så mycket och såg på medan hon bara tynade bort framför mina ögon inom loppet av några dagar.


Jag har förlorat två av tre viktiga saker i livet och med rumpan på betongen, långt ner på ruta ett så kan jag bara börja om.

Jag tror inte världen är en plats för den svage.
Även fast vi vill tro att det finns en plats för alla så kommer den som är stark vara den som står kvar.
Jag är stark.
I min svagaste stund har jag skrattat och svaret på frågan som alla i min omgivning ställer är en fråga jag låter vara obesvarad.

Det finns skäl till allt och resultatet skulle fortfarande vara denna ruta oavsett svaret.
Det här är ingen film.
Verlkligheten är blå, iskall och lite lagom lätt skruvad.

Jag hoppas det bästa för henne och nu efter två veckor och två dagar så är det kanske dags att bearbeta på nytt.
Bygga upp och laga.
För denna värld är inte snäll mot den som är vek.

Så detta blir det sista inlägget här.
För här väcks nostalgi.
Här väcks minnen som inte har något med min framtid att göra.

Västerås sover igen.
Tystnaden som snart bryts av kajor och byggare är en del av livet jag älskar.

Månsken i mitt hjärta.

Hon blir suddigare.
Lite tyngre.
Men jag är kvar.

Jag är gjord av sten.
Formad och anpassad, stabil och evig.

Klockan springer som vanligt för fort och plötsligt har två veckor passerat.
Det är en fin dag idag och vi gör alla det vi kan för at bevara dom fina stunderna.

Hugg in det du vill minnas i sten och det onödiga is.
Under solen smälter dom bort och ett landskap av nödvändiga minnen blir kvar.

Igår var en bra dag.

Ja, det var good times min vän.
Det var här jag träffade henne.
Det var här du började om.
Det var här du undrade massor och det var här vänner kom att betyda så mycket.

Nu är jag där du var och du är typ där jag ville vara på så många sätt.
Klockan slår efter midnatt och jag finner min tröst i musiken, natten och tankarna.

Om man inte lär sig av sin omgivning så kan man bara ge upp och dö.
Så visst minns jag två år sen idag, kanske inte på dagen och klockslaget.
Men jag vet att vi snart skulle segla till visby.
Jag vet att jag hade träffat hon som fick mig att bli annorlunda.
Jag vet att vi tillsammans glömde världens bekymmer.


Inatt kan jag bara lära mig av min omgivning, ta vara på det jag upplevde och fick erfara för två år sedan.
Det är jättejobbigt nu men jag vet att det blir bättre.

Så jag säger godnatt ännu en gång som många gånger förr.
Sov gott.

Det är som att ömsa skinn inuti.
För utsidan ser sig lik ut medan det inre är hel förändrat.
Om det är vackert vet jag inte.
Tror jag det?
Nej.

Det är en fin dag där ute.
Ska njuta av den så mycket jag bara kan.
Du borde göra samma sak.

http://www.youtube.com/watch?v=a9U_C_q6WcU&feature=related

Damm.
Så mycket damm som syns nu när morgonsolen skiner in genom mitt fönster.
Ännu en lång dag har gått mot sitt slut.

Omringad av så underbara människor för med sig en pressande känsla av att jag inte får titta tillbaka.
Bror min läser nog nu och tänker att han saknar henne.
Klart jag gör.

Men vilken kväll och vecka jag har haft.
Det är stjärnstatus och höjdpunkten kan ha varit idag när jag lekte med ett musikprogram på klubbens feta ljudsystem.
Jag har så mycket som talar för lycka och så lite för sorg.

Hon frågar hur jag mår.
Jag ville svara:
- Du måste ha ringt fel nr.
Den person som du kände finns inte längre kvar.

Jag sätter mig ner, sörjer tyst i en minut och inser att det jag ville säga var den enkla sanningen av en verklighet.
Jag är inte längre densamme.
Men så är det väl med allt och alla.
Vi förändras, förvandlas och förblir inte.

Likgiltigt behaglig snurrar min jord och minuter blir timmar.
Ännu en dag passerar och jag lägger mycket kraft på att vinkla från tankar och frågor som andra undrar undrar mer än jag gör.
Varför?

Svaret på varför kommer inte blir ett plåster på det lilla sår som läker för fort.
det känns bra att jag varit älskad och det får mig att skratta när jag tänker på dagar som spenderades i tro på något långvarigt.

Med varje dag som går visar min visdom nya sätt att hantera ting.

En del av mig söker efter den där smärtan som borde manifestera sig en natt som denna.
För jag vet att jag borde gråta och jag vet att jag borde vara helt knäckt.
Men jag är en realist och jag kan inte rå för att vara som jag är.

Tittar tillbaka mindre och mindre för var dag.
Njuter mer och mer av varje stund.
Förlusten hade varit min om jag rollerna var ombytta.

Ännu en gång som många gånger förr slocknar solen, månen hittar sin plats och staden går från en behaglig midnattspuls till en tystnad som jag känner igen.
Gatulampor som vibrerar och eldcentraler i city vilka ger ifrån sig ett surrande ljud.
Jag vet att det är lika bra att vara uppe.
Om tre timmar kommer fiskmåsar och kajor som stör och dom kommer bytas av när byggnadsarbetarna som i sin tur tar över det flitiga arbetet att hålla mig vaken.

Så jag håller mig vaken för att vara för trött att ens märka av dessa störande ljud.

God natt Västerås.

Yin och Yang slåss igen.
Denna gång gör yang ingen motstånd då det inte finns något för honom att hämta.
Yin förför tankarna och kastar sitt skynke på det som är grått.

Lika jobbigt som förändring kan vara då den kommer så plötslig och oplanerat så kan den vara fascinerande och helt fantastisk.
Fantastisk för att man aldrig vet vad som komma skall.

Du kan stå där med ett strykjärn i handen och se hur hela världen blir tyst.
Tiden kan saktar ner och en spricka uppenbarar sig i helheten.

Jag önskar dig lycka och jag önskar med hela mitt hjärta att ditt liv blir behagligt och enklare än mitt har varit.
Jag hoppas att du vet att jag gav allt och jag drömmer om dagen vi ser det fina i det oundvikliga.

Klockan vandrar sakta in på morgonen och jag lovar mig själv att inte gråta igen.

Dom som står mig nära säger att jag är god.
Dom säger att jag var rättvis och att jag gjorde allt som kunde göras.

Jag kan bara önska och hoppas att jag var allt jag kunde vara och att min tid med dig var en erfarenhet som förde dig framåt. 

Ett nytt kapitell öppnar sig i det som är mitt liv.

http://www.youtube.com/watch?v=6b9M414l5gM
http://www.youtube.com/watch?v=6b9M414l5gM
http://www.youtube.com/watch?v=6b9M414l5gM